Bloggen flyttad!

Hej halllå!
Visst har du hängt med i flytten? Vi bloggar ju som vanligt. Men har byggt om hemsidan.
Så nu finns bloggen på
www.sistersinbusiness.se

Jag hoppas ni e kvar och läser!

Peace, love and business

Jepp!

Att känna tacksamhet och inte uttrycka det är som att slå in en present i ett paket men utan att ge bort det.

/William Arthur Ward

Eller hur. Helt rätt tycker jag. Jag uttycker ofta tacksamhet mot dem i min närhet o det gör mig glad att människor blir glada. Jag älskar att göra andra glada. Det är det som är livet. Sprida glädje! Mer glädje och tacksamhet till världen!

Förklädd.

Motgången är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap.

Pray and love

Livet går runt som en cirkel. Det man sänder ut får man tillbaka. Visst är det så. Man får det sällan av dem man ger men man får det av andra. Det kommer tillbaka.

Sänder man kärlek får man kärlek!

Läser en bok nu som heter Kraften och den är riktigt riktigt bra!!! Jag gillar den så mycket!
Kan varmt rekommenderas.

Trendspaning?

Vissa trender är lättare att upptäcka än andra. Vi har besök av studenter och hallen är full av skor, eller ja converse.

Rätt känsla.

Ingen sladd till datorn innebär exakt en timme och sexton minuter kvar att jobba. Jag undrar vad det betyder, ett intressant möte – utan dator? Jag har ett lunchmöte strax, det kan dra ut på tiden och idag kanske de är att föredra. Jag har inte glömt sladden en enda gång, men idag – när jag släpat med mig datorställ, tangentbord och mus – då glömmer jag det viktigaste. Mitt nya inköp ger mina sisterskollegor ett gott skratt, apple trots att jag är PC-typen. Det finns helt enkelt ingen lika bra motsvarighet till PC och känslan när fingrarna rör sig över tangenterna är allt. Jag har provat tangentbord i varenda butik – helt utan att hitta rätt känsla, förrän jag hittade det här.

Att leta efter slumpen.

Slumpen. Den där magiska slumpen. Ni vet Slumpen som inte är någon tillfällighet. Den som bara sker. Utan att man vet hur det går till och när man utbrister -"nämen vilken slump". Är det verkligen det. En slump. Eller skapar man sin slump. Påverkar man alla slumpars mönster ????

Ja inte vet jag. Men jag tror. Jag tror vi påverkar slumpen. Genom att vara öppna mottagliga och våga se den. Fast kan man forcera slumpen?

Jag testade. I måndags. jag hade sett Mia Skäringers show i Stockholm på söndagen. (Hon pratade om slumpen by the way). Och skulle åter till tuna på måndagen. Jag gick upp stapplade iväg till stationen o satte mig för att invänta tåget som skulle gå en halvtimme senare. Jag köpte en kopp kaffe o satte mig ner för att läsa min bok "Slumpen är ingen tillfällighet" av Jan Cederqvist. Som ni förstår handlar boken om just det "slumpen". Oerhört talande bok för en sådan som mig.

När jag satt där så tänkte jag.... Jahapp vad e slumpen med att jag är här exakt just nu? Vad ska ske? Varför är jag här nu? hmmmm. Jag funderade en stund o bestämde mig för att ta reda på det. Jag stannar kvar. Jag hade ju min dator med mig så jag fällde upp den o började jobba.

Men efter en stund kände jag... en oro. Jag kanske måste söka slumpen? Kommer slumpen komma? eller måste jag spana efter slumpen. Vara lite vaken. Jag började betrakta. Den där damen vid kaffet. Hon är kanske slumpen. Jag slumpade dit o försökte vara lite slumpvis trevlig... men hon snäste va mig o gick. Nästa dam kom o henne försökte jag hjälpa med väskan... åxå hon fräste åt mig. Jag satte mig ner o tittade runt mig. DÅ insåg jag. Bordet. Jag hade valt fel bord. Inte skulle slumpen komma hit. NÄHÄÄÄÄ den skulle komma till bordet mittemot. Sagt o gjort jag bytte bord. När jag satte mig ner igen kände jag mig som en scen ur... Mister Bean. Ni vet när han ser så där löjligt nöjd ut - för att strax därefter börja skruva på sig. O se sig omkring o flina. Så satt jag där vid mitt nya RÄTTA slumpen bord. NU DÅ?

Jag tog en påtår och spanade. Efter en timme ringde telefonen. Det var Annika. Hon satt på tåget till Stockholm. Där satt jag o nöjdade mig. HAHA det var ju slumpen att jag satt där o väntade. På henne. Hehe. Döm om hennes förvåning när hon hörde att jag satt där o väntade på henne. :-)

När hon kom fram pratade vi några min men hon skulle iväg på möte... och hon frågade såklart ska du med???? Jag tittade ner på boken o funderade o svarade sen. - Nej tyvärr. Du är inte min slump. Inte idag. OK sa hon. En förvånad Annika gick iväg på möte.

Efter ännu en timme så kände jag att nja men kanske är inte slumpen här. Kollade på klockan. 10 min kvar innan nästa tåg går. DET är slumpen. Jag springer o hinner jag så kommer jag hoppa på.

Jag hann!

Mittemot mig så satt en mann. Ca 45 år. Kändes aningens bekant. Eller mycket bekant. AHA tänkte jag. Min slump satt på tåget. Heheheehe! Helt rätt spelat Anna. Du fångade slumpen. Men hallå vad ska jag säga. "Hej mannen du är liksom min slump." Nja kändes inte bra. O tänk om jag känner honom. hmm ja kanske. Fast ändå inte. Jag med mitt miniminne mindes ju inte vart vi träffats.

Jag satt och väntade och väntade och försökte komma på en fras att säga. Jag kände igen honom. Kanske känner han igen mig också. Jag funderade. Om jag håller upp boken i hans ansikte o läser titeln kanske han tänker jamen det e ju slumpen att jag sitter bredvid Anna Berg. Henne har jag träffat. "Å sen öppnar han med en replik att - shit det e ju slumpen anna". Japp i know svarar jag då och konversationen är igång.

Men tåget for fram o han sa aldrig något. Jag började febrilt fundera på vem är han... Jag MÅSTE VETA DET. Men hur tar jag reda på det?

AHAAAAAAAAA! Resväska. Med namnlapp. Jag börjar hasa mig över bordet. Diskret. Som i en trött utsvävning i liggande sidoställning över bordet. Diskret. Sakta. Som en smygande katt. O där på lappen läser jag Geir. Jag gogglar snabbt på telen o får fram en bild på Geir Rönning som var med i idol. Japp det var han. Ok men då känner jag honom från TV... inte lika kul. Fast han kan fortfarande vara min slump ju. Vi kanske har en massa gemensamt. Jag ska börja prata med honom. NU. Han har en spännande ring som jag ska fråga om. Undrar vad den betyder. Ser ut som ett evighetstecken.

Precis när jag öppnar munnen för att prata så inser jag att han reser sig upp. Han ska AV. NU. I läggesta. Men va f*n!

Min slump klev av tåget. O gick iväg. O kvar satt jag alldeles alldeles TOM. Min slump bidde ingenting. Det kom inte ens en tillstymmelse till SLUMP den dagen.

Förvånad o lite arg la jag mig den kvällen. Åh boken som jag ärat så högt hamnade underst på nattduksbordet. Nej ikväll tänkte jag... Ikväll blir det inget mer trams om slumpar. Ikväll blir det... EN SLÄCKT LAMPA.

Tack o hej slumpen. Kanske kommer du imorgon. Eller så har du utgått forever. I wonder.

Jag hjärta Twitter.

På IT mässan i Kista twittrades det friskt. Föreläsningar där publiken satt med mobiltelefonen i högsta hugg, redo att ge sig in i diskussionen fanns överallt. Jag är ett stort fan av Twitter, inte bara för möjligheten till livediskussioner utan också som trendspaningsverktyg och informationskälla. Jag var helnöjd med alla dessa möjligheter innan men idag fick Twitter ytterligare ett pluspoäng och jag ska berätta varför.

Imorse postade jag en tweet i stil med "På IT mässa i Kista" varpå en kollegas tidigare kollega som råkar kunna en hel del om sociala medier svarar "Det ska jag med, mötas upp?". Efter lite twittrande fram och tillbaka åt vi en gemensam lunch med en hel del intressanta diskussioner som bonus.

Den som säger att sociala medier får oss att sluta träffas IRL kunde inte ha mer fel.

Tänkvärt om talang och kreativitet

Inspiration